Nya Tiny och Ninni

/Ninni

Senaste dagarna har jag gjort allt, precis allt, för att slippa skriva klart en artikel. Nu får det vara slut med det. Nu gör jag klart artikeln. Läser det som finns och fixar till. NU.

För att klara det så tänker jag sitta och dricka. Några glas vin. Det får bli så.. Inte går det utan i alla fall. Kanske går det med. Har fått det rådet från många håll att när man skriver klart sin avhandling så är det bra att ta ett par glas. Har tyckt att det är galet men nu får det bli så... Inte mår jag bra utan det i alla fall. Kanske mår jag lite bättre med.

/Ninni

Läser Zenhabits idag och blogposten handlar om att göra en sak bra. Och det är väl det jag försöker att hitta, det där som jag skulle kunna göra bra. Dendär ena saken. Fast en del av mig vill göra många saker väl. Men jag kanske kan samla allt det till en sak som jag gör väl.

Nu borde jag göra en artikel väl och det kommer väl att komma nu.. Men jag tror inte att detta med universitet är något som jag inte vill göra som enda sak som jag ska göra väl.

/Ninni

Denna inte så smickrande tröja blev efter att jag sytt in den...

Bada bom bada bim säger jag bara... Ok lite fusk när jag bytt ut mjukisbyxorna till tights, men ändå...

/Ninni

Jag är ju överutbildad kemist... Men inser att jag inte kan överdrivet mycket om vardagskemi. Eller om kemi som jag faktiskt skulle kunna att dra nytta av i vardagen. Nu ska det bli ändring på det. Dags att lära sig saker av praktiskt betydelse..

Projekt 1: Tillverka lut. Av aska.. Hur svårt kan det vara... Inte svårt alls tydligen, hälla på kokande vatten på aska från hårt trä... Sen fixa lite med det...

Vi får se hur det går. Egentligen borde man aldrig säga vad man ska göra, blir bara onödig press men jag kan nog komma över pressen över att hälla på kokande vatten på aska.. Det är inte en biggie..

/Ninni

Jag tycker att det är dags att sluta att kriga, rakt av. Inte ens kriga för fred. Man hör ju hör det låter, kriga för fred... Och sen kan man också se på hur många som dött i Irak och Afganistan när man försöker att hjälpa folket eller vad man nu försöker att göra. Jag vet inte vad det är så svårt att förstå med ekvationen att om man använder skjutvapen och bomber mot människor så skadas och dör de...

Nu när kärnkraftverket i Fukushima står och ryker strålning och det skulle behövas insatser för att se till att minimera spridningen och samtidigt se till att så få som möjligt får skador. Kan man inte lägga resurser på detta istället??

Vad jag försöker att säga är att låt oss jobba tillsammans istället för mot varandra. I stället för att lägga tid och kraft på krig så låt oss hjälpas åt vid natutkatastrofer.

Läser om arbetsmarknadsinsatser idag på newsmill. Man blir alltid lite konfunderad till hur det kunde bli såhär... fas 3 låter som ett skämt. Jag hoppas på att jag aldrig blir tvungen till att ta ett fas 3 jobb.

Sitter på baksidan och ska försöka att fixa en bild och en beskrivning till en artikel som jag jobbat på. Det är precis sådär pittoreskt som man kan tänka sig utomhus: solen börjar gå ner, det blåser lite fint, fålarna kvittar. Ja, precis sådär trevligt som det kan vara en sommarkväll i sverige när det varit en varm dag.

Det hände något lustigt (olustigt...) igår. Jag låg och sov till en film, precis som jag brukar, men jag vaknar till att jag rivit mig själv i ansiktet. Alltså ganska ordentligt, en hudflisa under nageln och allt... Nu ett dygn senare har jag ett två centimenter långt rivmärke vid ena ögat (har redan insett att jag inte kan säga som det är till folk, låter som en dålig undanflyckt för att ens pojkvänn slår mig).

Det som jag börjar fundera på är hur genetiskt dålig man är om man lyckas riva sig själv när man sover. Känns på något sätt som att man är lite misslyckad.

När jag var liten trodde jag att alla djur var perfekta. Att en björn aldrig snavade, att en fiskmås inte landade fel. Det var en skön känsla att inse att så inte var fallet. Och det är väl lite samma sak där, att jag får inse att varken männsikor eller djur är perfekta, inte ens på att sova.

/Ninni

Nu gäller det, dags att sluta lipa och börja jobba istället. Nu kan jag inte maska längre utan måste skriva klart avhandlingen och om jag nu inte jobbar på den så får jag faktiskt skita i det helt och hållet och skriva under a-kassans papper på att jag inte ska göra klart. Men inge mer halvmesyr, det har jag inte tid med längre.

Så hur ska jag få det gjort?? Jo ingen mer internet, framför allt inget facebook. Inget g-mail heller, vilket också är bra av skälet att jag blir så förbannad när de mailar mig från universitetet. Det är inte alltid helt befogat att jag bli förbannad men jag blir det ändå.. Jobba på på ett långsamt sätt. Ett steg itaget. Framåt.

Sen ska jag också ta och skriva CV:n. Och skicka in till alla olika jobbsaiter, sen ska jag också sitta och söka jobb (fast det känns riktigt tråkigt). Men jag ska inte glömma bort att jag också vill ha tid till annat än jobb och att jag har andra idéer till försörjning än ett heltidsjobb.

/Ninni

Förbannad  igen, som vanligt när jag försöker att skriva klart min avhandling eller artiklarna. Mina tankar kommer osökt in på att jag är så förbannad på alla de som inte har gjort sitt jobb och det de har sagt, tom lovat, att de ska göra. På de personer som har satt krav och restriktioner på min forskning men som inte alls ställer upp och hjälper till när det behövs. Ibland tänker jag att jag är bortskämd som vill få hjälp, jag menar hur svårt är det att skriva vetenskapliga artiklar och en avhandling...? Det borde vem som helst klara av utan hjälp. Egentligen är det inte ens det som jag är mest förbannad på, att jag inte får hjälp, utan att de låtsas om som att de hjälper mig. Idioter.

På ena sidan har jag lust att sätta mig ner och skriva mail till dem om hur korkade de är. Om att de lever i en låtsasvärld där de struntar i att folk mår dåligt och går sönder av pressen.

En annan del av mig inser att jag måste släppa detdär och köra på med annat. Jag blir bara bitter på allt och vill inte ens göra konstruktiva saker. Kanske borde jag bara skriva på det fina pappret från arbetsförmedlingen som säger att jag aldrig ska doktorera. Och sen bara släppa det.

/Ninni

Måste börja styra upp saker. På riktigt. Fixa allt så att det går runt. Mest ekonomin behöver fixas... Alltså sysselsättning behöver styras upp. Telefonsamtal behöver ringas, mail behöver skrivas. Men det känns så tråkigt, kan inte alls få upp min inspiration för att skaffa ett jobb. Känns som att de flesta jobb är omotiverade och att man inte kommer att bidra till något bra. Jag vet (egentligen hoppas) att det inte är sant, att jag bara behöver komma igång lite så att jag är lite mer på banan igen.

Fast jag kan inte säga att jag är av banan, bara på ett annat spår. Gör saker jag gillar just nu, har lärt mig en hel del nytt och tagit upp gamla hobbies. Kanske det blir något av det ändå. Kanske det är det som är början till min nya bana, vi får väl se.

/Ninni

Vi har målat idag, både utemöbler och på min killes hus. Och en del av mig kan inte låta bli att fundera på varför man gör det, alltså ser till att det ser fint ut runt omkring sig. Varför finns en drivkraft till att få ens hem att se hemtrevligt ut. Är det något som är genetiskt inprogrammerat för att det är en stor överlevnads fördel? Eller är det något nytt som vi kommit på som vi alla tror att vi måste göra.

Missförtå mig inte, jag tycker att det är kul att pyssla och fixa. Om sanningen ska fram det är nästan som en besatthet hos mig att göra det. Till exempel så möblerar jag om rum i mitt huvud så fort jag kommer in i dem. Men varför?? Varför är det så trevligt när man lagt ner lite tid på hur det ser ut?? Kanske borde jag bara acceptera att det är så eller rättare sagt, det är så det brukar sluta när jag funderar.


/Ninni

Funderat kring detta med att folk "blandar" sig.

Denhär paniken som uppkommer för vissa när vi har ett mångkulturellt samhälle tycker jag är intressant. Kanske för att jag inte förstår. Människor reser väldigt mycket idag, tror att de flesta jag känner reser utomlands minst en gång om året. Och då verkar det helt ok att vi blandar oss men om det är för en längre tid så fungerar det inte alls. “Tänk på alla problemen!!” “Vissa vill gå i slöja, hjälp!!” “Måste vi alla blir muslimer nu??” Jag är inte speciellt orolig, klart att det är svårt om man inte kan kommunicera för att man inte pratar samma språk, men språk kan man lära sig. Att någon gör på ett annat sätt tycker inte jag är så noga.

“Men tänk på rosengård och invandrartäta områden i stockholm och göteborg, det är ju så mycket problem.” Personligen så tror jag inte en sekund på att de beror på att det är en högre andel av personer från andra länder som bor där. Tror att områden med låga inkomster och sysselsättningsantal, som invandrartäta områden ofta har, alltid har haft mer problem eftersom det troligtvis finns en större andel människor som känner frustration över sin situation.

Det är klart att staten måste gå in och ta ett ansvar för de flyktingar som kommer till Sverige, eftersom de kan komma tomhänta. Detta kostar såklart initiallt pengar och självklart begränsar det antalet flyktingar man kan ta in i landet. Sen har jag läst rapporter som menar att det betalar igen sig senare på olika sätt och det kommer hela tiden larmrapporter om att vi behöver fler arbetare i Sverige vilket skulle kunna betyda att det inte är en dålig affär för Sverige som nation.

Kan vi inte bara låta människor flytta dit de vill eller måste utan att bråka?


/Ninni

Har läst inlägg om feminism och dyl senaste tiden:
http://ladydahmer.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html

Eller från ett helt annat perspektiv:
http://www.savethemales.ca/001904.html


Funderingar kring samhället och könsroller.
I samhället finns förväntningar på hur människor ska leva i allmänhet (utseende, arbete, boende och dyl) och dessa ser lite olika ut för män och kvinnor. De flesta personer kan nog hålla med om att förväntningarna inte är speciellt kul att leva efter men att man ändå gör det i större eller mindre utsträckning. Jag tror att personer som ser igenom diskursen och prövar sig fram till sitt egna sätt (som mycket väl kan vara det vedertagna sättet) ofta blir lyckligare.

Könsroller är en del av alla de förväntningar som finns i allmänhet på oss som individer och i stället för att jobba mot dem så tror jag att det är bättre att jobba med dem, dvs pröva sig fram till att hittta sitt egna sätt. Feminismen har länge handlat om att jobba mot könsroller genom att prata om en “kvinnofälla” och definerat hur alla kvinnor ska leva. Men det anser jag är olika sidor av samma mynt alltid när man förespråkar ett sätt att leva på så blir det fel.

Att det finns olika förväntningar på män och kvinnor tror jag beror på att vi är just män och kvinnor. Ska vi ändra så att det finns exakt lika förväntningar på både män och kvinnor tror jag att vi kommer att få jobba väldigt länge, jag tror till och med att det är omöjligt.

Däremot tycker jag att man ska se till att börja uppskatta det kvinnor gör/har gjort. Ge typiska kvinnoyrken (de som jobbar inom vård och omsorg) bra betalt, uppskatta de personer som vill stanna hemma med barn och se till att de får bra förutsättningar ekonomiskt till pension. Det är också dags att börja se typiskt kvinnliga egenskaper som något bra. Att ha kvinnliga egenskaper är bra, de är inte bättre än manliga egenskaper men heller inte sämre.


/Ninni

Äntligen kunde jag åka ifrån storstaden hem till min kille. Hade inte varit här på ett par veckor och hunnit bli riktigt uppstressad, skönt det var att få varva ner och ta det lugnt igen. Otroligt skönt. Har hittat en hel del nya projekt som jag gillar att pyssla med. Projekt som skulle kunna ge mig en inkomst. Framförallt gillar jag dem, de är sånna som tar tillvara på saker jag tycker är kul. Första hemsidan har vi slängt upp för en månad sedan, och börjat testköra och marknadsföra lite smått. De andra projekten är lite längre ifrån.

Genom åren har jag skrivit på ett par bloggar. Alla för en ganska liten publik och med inga som helst intentioner om att bli större. Men en sak är säker, det är svårare att få läsare idag än det var några år sen. Förut marknadsförde bloggsidorna bloggarna bättre och idag det går knapp att ens googla fram sin egna blogg (ok, denna går att googla fram lätt men den förra kunde jag knappt hitta). Vet inte om någon annan har märkt detta?

Gör sista veckan på uni nu. Bara fyra dagar kvar, tills jag blir utslängd och fri. Fyra långa dagar kvar. Och ingen avhandling eller doktorstitel i sikte... Har jag misslyckats?? Tror det. Borde jag känna mig misslyckad?? Hell No! Framtiden får utvisa om det blir en doktor av denna tjej. Sitter nu och försöker att motivera mig att jobba på avhandlingen. Kan säga att det går sådär.. Finns så mycket annat som är så otroligt mycket roligare och mer inspirerade. Men fyra dagar... Fyra dagar. /Ninni

Ok jag vet. Förmodligen har jag pms, finns starka indikationer för det. Men faktum är att åka till jobbet kommunalt genom stan är så frustrerande att jag nästan började gråta på centralen när kortet inte fungerade. Det var efter att en buss valt att göra sin tur lite kortare än planerat och pendeltåget gick i snigel fart. Nu verkar det dock som att jag klarade det... Alltså att ta mig genom stan en helt vanlig dag med kollektivtrafiken.