Behov av att skriva

Satt och funderade häromdagen på varför jag skriver blogg. Varför jag har haft bloggar genom åren.


Varför jag finner det meningsfullt att skriva, även om det inte kanske alltid är så många som läser. Jag tror att det bottnar sig i ett behov att formulera det jag funderar på. En känsla av att jag vill förmedla det jag tänker på för att veta om någon annan också tänker så. Stöta och blöta lite. För jag funderar mycket, ibland kanske för mycket. Fördelen med att skriva ner det är att ingen avbryter och att man har mer tid för att hitta rätt uttryck.


Nu har jag mer tid till att fundera, kanske detta också gör att jag kan få mer tid till att skriva, formulera mig.



/Ninni

Tillbaka igen


Kom hem igår efter att jag och killen varit i Finland på en öde ö där jag har tillbringat många av mina somrar.


Det är något speciellt med att komma dit. Det är inte hela tiden helt behagligt eftersom man tvingas varva ner och det är något som inte kommer helt naturligt för mig. När jag väl landat och varvat ner brukar jag fundera på livet, vardagen. Plockar blåbär och låter tankarna vandra och bearbetar det som behövs, man funderar och känner in sådant som man vanligtvis inte hinner med. När jag sen varit där ett tag brukar jag nå punkten att jag vill komma tillbaka till vardagen igen, hoppa upp på hästen. Kanske vill jag också ändra saker och se till att vardagen ser annorlunda ut.


Nu när jag är tillbaka i vardagen allt börjar sakta rulla igen. Jag tar med mig resultaten från mina funderingar och jobbar framåt.


/Ninni



Nu blommar det i rabatten!

Försöker svänga mig med nåt flott ordspråk, men har insett att jag inte är helt hundra på hur det ska uttryckas. Det är en liten vink till Ninni, som är en hejare på att hålla bloggen uppdaterad, men är inte alltid så bra på alla uttryck jag använder. Kanske är det extra svårt när jag hittar på och lägger till ibland.
Jo, jag vet att jag har varit kass på att blogga, men... jag har blivit kär, avskärmat mig och inte haft tid med vänner och surfande (allt till mitt eget förtret, såklart). Dessutom har min dator haft ett besvärande surrande ljud, men nu, sisådär ett år efter att det började surra och inom garantitiden har jag lyckats få ordning på det. Fraktfirman kom till och med till min arbetsplats och hämtade och lämnade den efter lagningen.

Så, slut med bortförklaringar och fler inlägg från mig!

-Tiny

No more procastination

Senaste dagarna har jag gjort allt, precis allt, för att slippa skriva klart en artikel. Nu får det vara slut med det. Nu gör jag klart artikeln. Läser det som finns och fixar till. NU.

För att klara det så tänker jag sitta och dricka. Några glas vin. Det får bli så.. Inte går det utan i alla fall. Kanske går det med. Har fått det rådet från många håll att när man skriver klart sin avhandling så är det bra att ta ett par glas. Har tyckt att det är galet men nu får det bli så... Inte mår jag bra utan det i alla fall. Kanske mår jag lite bättre med.

/Ninni

Filosoferande

Läser Zenhabits idag och blogposten handlar om att göra en sak bra. Och det är väl det jag försöker att hitta, det där som jag skulle kunna göra bra. Dendär ena saken. Fast en del av mig vill göra många saker väl. Men jag kanske kan samla allt det till en sak som jag gör väl.

Nu borde jag göra en artikel väl och det kommer väl att komma nu.. Men jag tror inte att detta med universitet är något som jag inte vill göra som enda sak som jag ska göra väl.

/Ninni

Som ny tröja...


Denna inte så smickrande tröja blev efter att jag sytt in den...


Bada bom bada bim säger jag bara... Ok lite fusk när jag bytt ut mjukisbyxorna till tights, men ändå...

/Ninni


Lut

Jag är ju överutbildad kemist... Men inser att jag inte kan överdrivet mycket om vardagskemi. Eller om kemi som jag faktiskt skulle kunna att dra nytta av i vardagen. Nu ska det bli ändring på det. Dags att lära sig saker av praktiskt betydelse..

Projekt 1: Tillverka lut. Av aska.. Hur svårt kan det vara... Inte svårt alls tydligen, hälla på kokande vatten på aska från hårt trä... Sen fixa lite med det...

Vi får se hur det går. Egentligen borde man aldrig säga vad man ska göra, blir bara onödig press men jag kan nog komma över pressen över att hälla på kokande vatten på aska.. Det är inte en biggie..

/Ninni

Krig och fred.

Jag tycker att det är dags att sluta att kriga, rakt av. Inte ens kriga för fred. Man hör ju hör det låter, kriga för fred... Och sen kan man också se på hur många som dött i Irak och Afganistan när man försöker att hjälpa folket eller vad man nu försöker att göra. Jag vet inte vad det är så svårt att förstå med ekvationen att om man använder skjutvapen och bomber mot människor så skadas och dör de...

Nu när kärnkraftverket i Fukushima står och ryker strålning och det skulle behövas insatser för att se till att minimera spridningen och samtidigt se till att så få som möjligt får skador. Kan man inte lägga resurser på detta istället??

Vad jag försöker att säga är att låt oss jobba tillsammans istället för mot varandra. I stället för att lägga tid och kraft på krig så låt oss hjälpas åt vid natutkatastrofer.

Frihet



Vi har friheten att göra precis det vi önskar, men gör vi det? Tar vi verkligen tillvara på livet, på dagen, och ser till att göra saker som vi verkligen önskar? Och om det är så att vi inte tar vara på livet, varför gör vi det inte?? För att vi inte vågar?? För att vi inte kan?? För att vi inte vill??

Man tänker att pengar ger oss trygghet och möjligheter och därigenom också lycka och glädje. Men på samma gång är pengar bara en siffra på kontot eller en sedel eller en metallklump. Och självklart behöver vi pengar för att kunna köpa saker. Frågan är hur mycket pengar vi egentligen behöver och om vi behöver så mycket av allt som vi köper (behöver vi ha den senaste mobilen, datorn och ett påkostat hem??). Jag tänker att om vi inte behövde lika mycket pengar skulle förmodligen fler av oss göra precis det vi ville och leva mer meningsfulla liv. Och ett enkelt sätt att inte behöva lika mycket pengar är att inte behöva lika mycket saker.

Men om man leker med tanken att man inte behövde pengar, vad skulle man göra då? Hur skulle man leva då? Och nu menar jag inte att man hade hur mycket pengar som helst och kunde skaffa sig ett överskott av allt, utan bara att man inte behövde pengar. Det är just det som jag försöker att förstå för att kunna göra det jag vill...


/Ninni

Arbetsmarknadspolitik



Läser om arbetsmarknadsinsatser idag på newsmill. Man blir alltid lite konfunderad till hur det kunde bli såhär... fas 3 låter som ett skämt. Jag hoppas på att jag aldrig blir tvungen till att ta ett fas 3 jobb.

Det konstigaste med diskussionen om arbetsmarknadspolitiken är att det verkar som att alla glömt bort att det inte ens är önskvärt att ha en 0% arbetslöshet. Det är inget som politikerna ens försöker att sträva efter eftersom det inte anses vara lönsamt. Sen gillar jag inte att man får de som är arbetslösa att låta som att de utnyttjar systemet. Som att de lever på en räkmacka på alla andra människors bekostnad. Om det nu är så trevligt att vara arbetslös är det väl bara att gå och säga upp sig för de som är avundsjuka, tror dock inte att det är så många.

Fast en del av mig undrar om inte fler skulle ta steget ur ekorrhjulet och börja fundera på vad de tycker är viktigt, hur vill man att ens liv ska se ut. Vad gör vi för pengar och vad gör vi för att vi ska tycka att livet är meningsfullt?? /Ninni

En sommarkväll på verandan

Sitter på baksidan och ska försöka att fixa en bild och en beskrivning till en artikel som jag jobbat på. Det är precis sådär pittoreskt som man kan tänka sig utomhus: solen börjar gå ner, det blåser lite fint, fålarna kvittar. Ja, precis sådär trevligt som det kan vara en sommarkväll i sverige när det varit en varm dag.

O på något sätt är det lite trevligt att sitta och pyssla med något. Sitta och tänka.

Fast, jo, det är ju uni-grejer och då blir jag ju faktiskt automatiskt lite små-förbannad. Kan berätta att jag drömde att jag blev jagad av asiater häromnatten... Det var ungefär så jag hade känt mig hela dagen innan så inte helt förvånande.


/Ninni

Flaw

Det hände något lustigt (olustigt...) igår. Jag låg och sov till en film, precis som jag brukar, men jag vaknar till att jag rivit mig själv i ansiktet. Alltså ganska ordentligt, en hudflisa under nageln och allt... Nu ett dygn senare har jag ett två centimenter långt rivmärke vid ena ögat (har redan insett att jag inte kan säga som det är till folk, låter som en dålig undanflyckt för att ens pojkvänn slår mig).

Det som jag börjar fundera på är hur genetiskt dålig man är om man lyckas riva sig själv när man sover. Känns på något sätt som att man är lite misslyckad.

När jag var liten trodde jag att alla djur var perfekta. Att en björn aldrig snavade, att en fiskmås inte landade fel. Det var en skön känsla att inse att så inte var fallet. Och det är väl lite samma sak där, att jag får inse att varken männsikor eller djur är perfekta, inte ens på att sova.

/Ninni

Insikt


Nu gäller det, dags att sluta lipa och börja jobba istället. Nu kan jag inte maska längre utan måste skriva klart avhandlingen och om jag nu inte jobbar på den så får jag faktiskt skita i det helt och hållet och skriva under a-kassans papper på att jag inte ska göra klart. Men inge mer halvmesyr, det har jag inte tid med längre.

Så hur ska jag få det gjort?? Jo ingen mer internet, framför allt inget facebook. Inget g-mail heller, vilket också är bra av skälet att jag blir så förbannad när de mailar mig från universitetet. Det är inte alltid helt befogat att jag bli förbannad men jag blir det ändå.. Jobba på på ett långsamt sätt. Ett steg itaget. Framåt.

Sen ska jag också ta och skriva CV:n. Och skicka in till alla olika jobbsaiter, sen ska jag också sitta och söka jobb (fast det känns riktigt tråkigt). Men jag ska inte glömma bort att jag också vill ha tid till annat än jobb och att jag har andra idéer till försörjning än ett heltidsjobb.

/Ninni

En dag liksom en annan...

Förbannad  igen, som vanligt när jag försöker att skriva klart min avhandling eller artiklarna. Mina tankar kommer osökt in på att jag är så förbannad på alla de som inte har gjort sitt jobb och det de har sagt, tom lovat, att de ska göra. På de personer som har satt krav och restriktioner på min forskning men som inte alls ställer upp och hjälper till när det behövs. Ibland tänker jag att jag är bortskämd som vill få hjälp, jag menar hur svårt är det att skriva vetenskapliga artiklar och en avhandling...? Det borde vem som helst klara av utan hjälp. Egentligen är det inte ens det som jag är mest förbannad på, att jag inte får hjälp, utan att de låtsas om som att de hjälper mig. Idioter.

På ena sidan har jag lust att sätta mig ner och skriva mail till dem om hur korkade de är. Om att de lever i en låtsasvärld där de struntar i att folk mår dåligt och går sönder av pressen.

En annan del av mig inser att jag måste släppa detdär och köra på med annat. Jag blir bara bitter på allt och vill inte ens göra konstruktiva saker. Kanske borde jag bara skriva på det fina pappret från arbetsförmedlingen som säger att jag aldrig ska doktorera. Och sen bara släppa det.

/Ninni

Nu så.


Måste börja styra upp saker. På riktigt. Fixa allt så att det går runt. Mest ekonomin behöver fixas... Alltså sysselsättning behöver styras upp. Telefonsamtal behöver ringas, mail behöver skrivas. Men det känns så tråkigt, kan inte alls få upp min inspiration för att skaffa ett jobb. Känns som att de flesta jobb är omotiverade och att man inte kommer att bidra till något bra. Jag vet (egentligen hoppas) att det inte är sant, att jag bara behöver komma igång lite så att jag är lite mer på banan igen.

Fast jag kan inte säga att jag är av banan, bara på ett annat spår. Gör saker jag gillar just nu, har lärt mig en hel del nytt och tagit upp gamla hobbies. Kanske det blir något av det ändå. Kanske det är det som är början till min nya bana, vi får väl se.

/Ninni

RSS 2.0