Frihet



Vi har friheten att göra precis det vi önskar, men gör vi det? Tar vi verkligen tillvara på livet, på dagen, och ser till att göra saker som vi verkligen önskar? Och om det är så att vi inte tar vara på livet, varför gör vi det inte?? För att vi inte vågar?? För att vi inte kan?? För att vi inte vill??

Man tänker att pengar ger oss trygghet och möjligheter och därigenom också lycka och glädje. Men på samma gång är pengar bara en siffra på kontot eller en sedel eller en metallklump. Och självklart behöver vi pengar för att kunna köpa saker. Frågan är hur mycket pengar vi egentligen behöver och om vi behöver så mycket av allt som vi köper (behöver vi ha den senaste mobilen, datorn och ett påkostat hem??). Jag tänker att om vi inte behövde lika mycket pengar skulle förmodligen fler av oss göra precis det vi ville och leva mer meningsfulla liv. Och ett enkelt sätt att inte behöva lika mycket pengar är att inte behöva lika mycket saker.

Men om man leker med tanken att man inte behövde pengar, vad skulle man göra då? Hur skulle man leva då? Och nu menar jag inte att man hade hur mycket pengar som helst och kunde skaffa sig ett överskott av allt, utan bara att man inte behövde pengar. Det är just det som jag försöker att förstå för att kunna göra det jag vill...


/Ninni

läggdags...

Jag har kastats mellan nojjande och en massa trevliga stunder den senaste tiden. Jag har varit fast besluten att skaffa mig ordning och reda i vardagen, skaffa mig ett nätverk på den nya orten, lära mig nya jobbet och målmedvetet träna inför maratonloppet. Ha kontroll i mitt liv helt enkelt.

Visst vill jag träffa en kille. Visst vill jag ha familj, ett eller flera barn att fostra och lära mig mer om mig själv genom dem. Men jag har känt mig lite ur balans sedan flytten... varit trött och inte alls fått struktur - förutom på träningen.

Vad händer då?

Jo, jag får reda på av sjukgymnasten att jag kommer gå sönder om jag springer så långt som en mara, men att det nog ska gå. SNacka om att jag fick bra undanflykt för att slippa träna. Kyla, regn, brist på s

Ninni återupplivas

Det var riktigt intensivt i veckan och nu efter ca ett dygn av att sova och kolla på film så börjar jag bli mig själv igen. Var riktigt uppe i varv innan det. Så konstigt hur man tappar fokus när man är uppe i varv. Hur man glömmer bort att se andra än sig själv. Så nu blir det lite mer av att varva ner. Ingen stress. Fast så kommer det ju tyvärr inte att bli. Men ska försöka att tänka att jag bara gör det jag vill.
Ninni

I en annan stad, i ett annat land

Nu sitter jag på ett hotellrum och ska gå igenom min presentation och fixa till den en sista gång. Ska ha den till en arbetsintervju som jag ska gå på imorrn.

På resan hit så slås jag än en gång av en undran om hur det blev såhär. Hur kommer det sig att jag ska till Nederländerna för att gå på en arbetsintervju, alla gör inte sånt, varför gör jag sånt? Slogs av samma känsla när jag åkte till Korea i höstas. Jag har aldrig strävat efter att jobba utomlands och trivs bra i Sverige (fast vintern skulle jag kunna byta bort). Det verkar som att man hamnar någonstans ändå även fast man inte har en grand master plan. Fast jag ska inte säga att jag inte har planer, önskningar och förhoppningar. Jag har bara aldrig haft enbart en utan många, många, många...
Så nu ska jag knopa ihop resten av presentationen som ska svara på frågan "varför just jag är bäst för jobbet".
Ninni

Försenad Tiny

Fortsätter på temat ASAP (vilket för övrigt alltid får mig att tänka på ett instrument vi hade på universitetet).

Post-helg drabbades jag först av den vanliga söndagsångesten, följt av att jag försov mig i morse. Min mobil har en fin funktion att den blinkar när alarmet ringer på mornarna. So far, so good. Om man vänder på den, slutar den att ringa. Skitbra. Det kan man även göra i sömnen när man snoozar.

Så på skitdåligt humör rusar jag in klockan 9:01 (Vi har flextid mellan 7:30 och 9:00), är lagom kort mot min kollega (Ninni kan skriva under på hur otrevlig jag kan vara under när jag är pressad) och upptäcker att jag skulle vara på en kurs ca 10 minuter därifrån. Klockan 9, såklart. Plus att min kollega frågar mig hur långt jag kommit med ett projekt som ska vara klart på fredag. Dead line BIG TIME, en sån där som man inte kan skjuta på, där rappporten ska vara inne och godkänd av närmsta chef.

Så inte ska jag sitta här och blogga. Borde ju fixa det läckande handfatet i stället. Bland annat.

-Tiny

Ninni_ASAP

Måste ju bara skicka in ett inlägg i vår nya blogg, som jag tjatat på Tiny att vi borde ha... även om jag inte riktigt har tid just idag.

I dag är det deadline, deadline, deadline..! Borde fixa klart med en artikel idag. Få den att funka. Faktum är att jag måste få den att funka idag. Den måste skickas vidare, ASAP..

... åååh, varför ska det finnas ngt som kallas deadline. Varför måste man vara stressad.. Så mycket skönare att inte vara det. På något sätt har jag tröttnat så mycket på all stress, på att hela tiden känna att man måste försöka lite mer. Jaja, om jag gör klart så har jag ju det ur världen. Så det är väl bara att "bita i det sura", så att säga...


over and out..
/Ninni

Ny "stad"

Jag är kär. Eller åtminstone lite förälskad i allt nytt. Och tur är det. För jag har nyligen flyttat från Stockholm till en liten ort i södra Norrland. I morse var det -18 grader. Jag vet att det är kallt och mycket snö i hela landet, men min flytt till Norrland kommer jag alltid minnas som året med stora mängder snö och då jag tog fram dunjackan igen. Den jag köpte i slutet på 90-talet, alltså.

Man vad är jag kär i då? Jo, snön och precis allt som händer på fabriken jag jobbar på.. Min nya bil som jag investerat i för att kunna ta mig till mataffären och skidspåret. Mina nya vänner.

Nästa utmaning blir att se om jag vågar åka till storstan någon helg och att uppleva allt och framförallt träffa alla jag saknar. En sådan enkel sak som ett trevligt fik och människor i rörelse.

-Tiny

RSS 2.0