Nya Tiny och Ninni

Försöker svänga mig med nåt flott ordspråk, men har insett att jag inte är helt hundra på hur det ska uttryckas. Det är en liten vink till Ninni, som är en hejare på att hålla bloggen uppdaterad, men är inte alltid så bra på alla uttryck jag använder. Kanske är det extra svårt när jag hittar på och lägger till ibland.
Jo, jag vet att jag har varit kass på att blogga, men... jag har blivit kär, avskärmat mig och inte haft tid med vänner och surfande (allt till mitt eget förtret, såklart). Dessutom har min dator haft ett besvärande surrande ljud, men nu, sisådär ett år efter att det började surra och inom garantitiden har jag lyckats få ordning på det. Fraktfirman kom till och med till min arbetsplats och hämtade och lämnade den efter lagningen.

Så, slut med bortförklaringar och fler inlägg från mig!

-Tiny

Alltså. Jag svävar på moln. Nyförälskad, börjar komma igång på nya jobbet, känner mig hemma på min nya ort. Om ett par dagar kommer killen hem från Japan, äntligen.

Ninni kämpar i stark motvind.

Fuck yin, fuck yan. Kan vi inte bara ha flyt samtidigt???

Naturskyddsföreningen ordnar Klädbytardag i dag.
Sådant uppskattar jag. Varje jul och födelsedag vill min mamma ge mig nåt. Jag får kli på kroppen och taggarna utåt. Jag tycker om att få saker, men inte att få bara för sakernas skull. OCh just kring jul är hysterin så stor att det blir extra obehagligt.

Min kille åkte till Japan i går. Gaaah, känns lustigt att säga det. Min kille. Nåväl, min syster säger att man ska ljuga lite när man nojar. Det funkar skitbra.
Det är nämligen så lätt att lyckas vända sina egna tankar till mitt eget förfall. Ja, jag är snart 35 (om ett par dagar) och jag har inga barn, precis skaffat kille för mfffpte gången och har kanske haft ett eller ett par jobb alldeles för länge. Jag skulle kunna vara bitter, men nej. Jag är glad och tacksam för allt och alla jag har i mitt liv.

Lite extra roligt blir det såklart att jag har träffat en man. Hehe. Jag vill skrika ut det till allt och alla.

Idag har jag miljoner saker att fixa. Mitt golv är tapetserat med papper och tidiningar. Emellan ligger det damm och grus. Jag har fått färg av min hyresvärd, så nu kan jag börja måla. Imorgon kommer mina föräldrar och då får det gärna finnas en sovplats för dem. dessutom har jag planer att hälsa på vänner i Gävle, gå på teater och handla bra grejer i stan.

-Tiny

ps. ursäkta för mitt halva meddelande sist. Det blev nåt vajsing när jag postade inlägget. skulle skriva nåt om att det var väldigt enkelt att hitta på undanflykter till att slippa träna. och att typ vara rädd för att ramla omkull när jag springer. att jag sprungit typ 50k i veckan fram tills dess verkar inte hjälpa, så nu är jag nere i typ 20k per vecka. Det är lika mycket som helgens långpass brukar vara. ds.

Jag är narkoman. Det finns inget skönare än att känna kemikalierna rusa i kroppen och skapa ett lyckorus, efter sisådär en mils löpning. Jag kan jag till och med njuta av att dra på mig springskorna. Den enda nackdelen är mitt dåliga humör när jag inte haft tid att komma ut på ett pass.

Sedan i somras har jag haft ont i vaden till och från, men ändå tränat på. Så förra veckan var jag hos en kiropraktor som såg mig som en utmaning och mycket riktigt hittade min svaga punkt. Så nu ska jag bli bra jäkligt kvickt och springa galet snabbt i sommar.

Idag berättade en vän att hon haft anorexia. Numera är hon bara träningsnarkoman. Precis som jag. Jag blev mycket imponerad av henne, för att ta sig ur en sjukdom som både är fysisk och psykisk är inget annat än starkt. Och på nåt sätt motsägelsefullt att lyckas bryta mönstret.

Jag försöker skriva om glada saker. Det går visst inget vidare.

I världen händer det en massa hemskt. Det libyska folket förtrycks av diktatorn Khadaffi, folkets uppror i Bahrain besvaras med skottsalvor, allierade bombar Libyen för att få en flygfri zon över landet. I Japan har jordbävning och tsunami ödelagt flera städer och dessutom orsakat stor oro för kärnkraftsolycka. Vilka hjältar som går in i verket, med risk för sina egna liv, och gör allt för att hejda härdsmälta och explosioner!!

Nu ska jag ge mig av ut i skidspåret och njuta av att leva i Sverige. Älskar årstiderna, älskar möjligheterna och friheten av att leva i ett land med fred, skola och demokrati!

-Tiny

Ibland känner jag mig så udda. De som känner mig säger att jag är social och trevlig, men ibland... så känner jag mig bara konstig. Jag går en kurs nu där vi ska lära oss om företaget jag jobbar på och en viktig del är tydligen att vi ska lära känna varandra, skapa kontakter för framtiden. Så jag agerar ut min sociala kompetens och håller inte tillbaka alls. Reaktionerna ibland är lite avvaktande. Klassens clown passar inte riktigt in. Det kanske är förståeligt när jag tänker efter...

Jag var på konsert i lördags. Säkert! spelade med Ludwig Bell som uppvärmning. På dagen hade jag kommit på att jag egentligen är lite olyckligt kär. Låtar om olycklig kärlek, ett vara skör och bitter som Ludwig gav en skön urladdning. I söndags sprang jag och lät inte bli att skicka ett onödigt sms till min fd springkompis och tillika ovan nämnda man. Snart ska jag bryta och se till dem som faktiskt är snälla mot mig. Och då pratar jag inte bara om potentiella framtida partners utan vänner överlag.

Läste just Ninnis inlägg. Hon är bara för cool som alltid vågar och som bara är. Åker till Holland på intervju, sådär bara. Och allt detta i en period av mycket hårt arbete.

Jag ska åka på fjälltur med några nyfunna vänner. Hit ska vi, men då kommer det vara snö.

Hemma igen i tryggheten. Oron efter helgen har släppt lite. Idag har varit en annorlunda dag. Lite som i en drömvärld.

Höll på att komma för sent till bussresan till Gimo idag. Vi besökte ett företag som hade ett hemligt rum med hemlig produktion. Mycket intressant (inte det hemliga rummet, för det fick vi inte se, men allt annat och  det faktum att det FINNS ett hemligt rum).
Eller förresten, jag KOM för sent. Jag är alltid sen. Sladdade in på parkeringen utanför huvudkontoret några minuter över utsatt avgång. Måste ställa fram mina klockor lite mer. Det här är inget annat än respeklöst.

Efter jobbet åkte jag längdskidor med en av mina nyfunna vänner här. Jag vågade inte säga att jag tagit det lugnt när han var så nöjd över att fått ha tagit i ordentligt för att hänga med mig. Han vågade, å andra sidan, inte skratta åt mig när jag tappade kontrollen över mina egna armar och ben och höll på att ramla i en uppförsbacke. Det var skönt att avsluta en virrig dag i fina skidspår med en bra kille.

Sa jag att jag började med att tappa bort nycklarna när vi skulle ta ut skidorna ur bilen. På en mörk parkering står jag plötsligt utan bilnycklar. De låg i skidfodralet. I bilen. Såklart!

I morse gick en kompis mamma bort i cancer. Det gick jättefort och hon var inte särskilt gammal. Jag fick ett sms  på morgonen där han berättade att hon stilla somnat in. Livet.

-Tiny

Ska till Stockholm i helgen. Det blir skönt att komma hem några dagar. Jag bor ju här, men det känns hemtamt i Stockholm. Jag går automatiskt till rätt perrong när jag ska ta T-banan nånstans och vet åt vilket håll saker och ting ligger. Så funkar det inte riktigt här ännu. Eller inte alls faktiskt.

Det ska såklart bli väldans roligt att att hänga med mina kompisar också.

Farligt nog har jag bokat in en springdejt med några galna maratonlöpare också. Jag råkar vara kär i en av dem. Så jag tänkte jogga efter dem i 30 kilometer på lördag morgon. Det har jag aldrig gjort. Inte så långt.

Fan, vad gör man inte för att få se några slender asses.

I Stockholm har jag de flesta av mina vänner. Efter att jag slutade på universitetet så lossnade allt samtidigt. Jag fick ett förstahandskontrakt på en hyresrätt (ja, jag var typ 32 år) och jag träffade en fin kille som tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom och jag fick ett jobb mitt i stan. Även om jag alltid trott att jag är en lantis, som kommer bo i en småstad eller ett litet samhälle med barn som pratar dalmål eller gotländska, så såg jag mig plötsligt som stockholmare och min kärlek för stan blommade.

Stockholm är underbart vackert.

Nu bor jag på en mycket mindre ort. Jag tror att det i stan bor färre människor än i stadsdelen utanför Linköping när vi flyttade dit - 1987. Ni kanske fattar att jag har ett stort behov av att skaffa nya vänner som jag kan hänga med i vardagen.

Så idag ville jag gå på teater. Jag hade spanat in en föreställning med Riksteatern och frågat mina två närmaste kompisar om de ville bli med. Tyvärr hade båda förhinder, så jag tänkte att jag frågar JP, en kille jag kunde tänka mig är mångsidig och lagom kulturellt intresserad. Jag skickade iväg ett sms (NÅN måtta får det vara på mitt mod), men fick inget svar. Nåväl, jag går väl själv, tänkte jag. Idag kommer JP ändå förbi mitt kontor och jag antar att han vill svara på mitt sms och slänger ur mig: Vill du gå på teater, ELLER? Jag inser genast att han inte har en aning om vad jag snackar om, men får ändå ur sig: Ja, jo, kanske. Närdå?
Killen har inte fått mitt sms, det har jag skickat till en okänd människa jag ringde om en skidresa förra veckan.

Vi kom iväg på teatern och trots att den var ganska upprörande och kanske lite svår, så var det en riktig lyckoträff att tvinga med sig min nyaste kompis i byn.

-Tiny-