En sommarkväll på verandan
Sitter på baksidan och ska försöka att fixa en bild och en beskrivning till en artikel som jag jobbat på. Det är precis sådär pittoreskt som man kan tänka sig utomhus: solen börjar gå ner, det blåser lite fint, fålarna kvittar. Ja, precis sådär trevligt som det kan vara en sommarkväll i sverige när det varit en varm dag.
O på något sätt är det lite trevligt att sitta och pyssla med något. Sitta och tänka.
Fast, jo, det är ju uni-grejer och då blir jag ju faktiskt automatiskt lite små-förbannad. Kan berätta att jag drömde att jag blev jagad av asiater häromnatten... Det var ungefär så jag hade känt mig hela dagen innan så inte helt förvånande.
/Ninni
Flaw
Det hände något lustigt (olustigt...) igår. Jag låg och sov till en film, precis som jag brukar, men jag vaknar till att jag rivit mig själv i ansiktet. Alltså ganska ordentligt, en hudflisa under nageln och allt... Nu ett dygn senare har jag ett två centimenter långt rivmärke vid ena ögat (har redan insett att jag inte kan säga som det är till folk, låter som en dålig undanflyckt för att ens pojkvänn slår mig).
Det som jag börjar fundera på är hur genetiskt dålig man är om man lyckas riva sig själv när man sover. Känns på något sätt som att man är lite misslyckad.
När jag var liten trodde jag att alla djur var perfekta. Att en björn aldrig snavade, att en fiskmås inte landade fel. Det var en skön känsla att inse att så inte var fallet. Och det är väl lite samma sak där, att jag får inse att varken männsikor eller djur är perfekta, inte ens på att sova.
/Ninni
Det som jag börjar fundera på är hur genetiskt dålig man är om man lyckas riva sig själv när man sover. Känns på något sätt som att man är lite misslyckad.
När jag var liten trodde jag att alla djur var perfekta. Att en björn aldrig snavade, att en fiskmås inte landade fel. Det var en skön känsla att inse att så inte var fallet. Och det är väl lite samma sak där, att jag får inse att varken männsikor eller djur är perfekta, inte ens på att sova.
/Ninni
Insikt
Nu gäller det, dags att sluta lipa och börja jobba istället. Nu kan jag inte maska längre utan måste skriva klart avhandlingen och om jag nu inte jobbar på den så får jag faktiskt skita i det helt och hållet och skriva under a-kassans papper på att jag inte ska göra klart. Men inge mer halvmesyr, det har jag inte tid med längre.
Så hur ska jag få det gjort?? Jo ingen mer internet, framför allt inget facebook. Inget g-mail heller, vilket också är bra av skälet att jag blir så förbannad när de mailar mig från universitetet. Det är inte alltid helt befogat att jag bli förbannad men jag blir det ändå.. Jobba på på ett långsamt sätt. Ett steg itaget. Framåt.
Sen ska jag också ta och skriva CV:n. Och skicka in till alla olika jobbsaiter, sen ska jag också sitta och söka jobb (fast det känns riktigt tråkigt). Men jag ska inte glömma bort att jag också vill ha tid till annat än jobb och att jag har andra idéer till försörjning än ett heltidsjobb.
/Ninni
En dag liksom en annan...
Förbannad igen, som vanligt när jag försöker att skriva klart min avhandling eller artiklarna. Mina tankar kommer osökt in på att jag är så förbannad på alla de som inte har gjort sitt jobb och det de har sagt, tom lovat, att de ska göra. På de personer som har satt krav och restriktioner på min forskning men som inte alls ställer upp och hjälper till när det behövs. Ibland tänker jag att jag är bortskämd som vill få hjälp, jag menar hur svårt är det att skriva vetenskapliga artiklar och en avhandling...? Det borde vem som helst klara av utan hjälp. Egentligen är det inte ens det som jag är mest förbannad på, att jag inte får hjälp, utan att de låtsas om som att de hjälper mig. Idioter.
På ena sidan har jag lust att sätta mig ner och skriva mail till dem om hur korkade de är. Om att de lever i en låtsasvärld där de struntar i att folk mår dåligt och går sönder av pressen.
En annan del av mig inser att jag måste släppa detdär och köra på med annat. Jag blir bara bitter på allt och vill inte ens göra konstruktiva saker. Kanske borde jag bara skriva på det fina pappret från arbetsförmedlingen som säger att jag aldrig ska doktorera. Och sen bara släppa det.
/Ninni
På ena sidan har jag lust att sätta mig ner och skriva mail till dem om hur korkade de är. Om att de lever i en låtsasvärld där de struntar i att folk mår dåligt och går sönder av pressen.
En annan del av mig inser att jag måste släppa detdär och köra på med annat. Jag blir bara bitter på allt och vill inte ens göra konstruktiva saker. Kanske borde jag bara skriva på det fina pappret från arbetsförmedlingen som säger att jag aldrig ska doktorera. Och sen bara släppa det.
/Ninni
Nu så.
Måste börja styra upp saker. På riktigt. Fixa allt så att det går runt. Mest ekonomin behöver fixas... Alltså sysselsättning behöver styras upp. Telefonsamtal behöver ringas, mail behöver skrivas. Men det känns så tråkigt, kan inte alls få upp min inspiration för att skaffa ett jobb. Känns som att de flesta jobb är omotiverade och att man inte kommer att bidra till något bra. Jag vet (egentligen hoppas) att det inte är sant, att jag bara behöver komma igång lite så att jag är lite mer på banan igen.
Fast jag kan inte säga att jag är av banan, bara på ett annat spår. Gör saker jag gillar just nu, har lärt mig en hel del nytt och tagit upp gamla hobbies. Kanske det blir något av det ändå. Kanske det är det som är början till min nya bana, vi får väl se.
/Ninni
Att måla eller inte måla
Vi har målat idag, både utemöbler och på min killes hus. Och en del av mig kan inte låta bli att fundera på varför man gör det, alltså ser till att det ser fint ut runt omkring sig. Varför finns en drivkraft till att få ens hem att se hemtrevligt ut. Är det något som är genetiskt inprogrammerat för att det är en stor överlevnads fördel? Eller är det något nytt som vi kommit på som vi alla tror att vi måste göra.
Missförtå mig inte, jag tycker att det är kul att pyssla och fixa. Om sanningen ska fram det är nästan som en besatthet hos mig att göra det. Till exempel så möblerar jag om rum i mitt huvud så fort jag kommer in i dem. Men varför?? Varför är det så trevligt när man lagt ner lite tid på hur det ser ut?? Kanske borde jag bara acceptera att det är så eller rättare sagt, det är så det brukar sluta när jag funderar.
/Ninni
Folk som blandar sig
Funderat kring detta med att folk "blandar" sig.
Denhär paniken som uppkommer för vissa när vi har ett mångkulturellt samhälle tycker jag är intressant. Kanske för att jag inte förstår. Människor reser väldigt mycket idag, tror att de flesta jag känner reser utomlands minst en gång om året. Och då verkar det helt ok att vi blandar oss men om det är för en längre tid så fungerar det inte alls. “Tänk på alla problemen!!” “Vissa vill gå i slöja, hjälp!!” “Måste vi alla blir muslimer nu??” Jag är inte speciellt orolig, klart att det är svårt om man inte kan kommunicera för att man inte pratar samma språk, men språk kan man lära sig. Att någon gör på ett annat sätt tycker inte jag är så noga.
“Men tänk på rosengård och invandrartäta områden i stockholm och göteborg, det är ju så mycket problem.” Personligen så tror jag inte en sekund på att de beror på att det är en högre andel av personer från andra länder som bor där. Tror att områden med låga inkomster och sysselsättningsantal, som invandrartäta områden ofta har, alltid har haft mer problem eftersom det troligtvis finns en större andel människor som känner frustration över sin situation.
Det är klart att staten måste gå in och ta ett ansvar för de flyktingar som kommer till Sverige, eftersom de kan komma tomhänta. Detta kostar såklart initiallt pengar och självklart begränsar det antalet flyktingar man kan ta in i landet. Sen har jag läst rapporter som menar att det betalar igen sig senare på olika sätt och det kommer hela tiden larmrapporter om att vi behöver fler arbetare i Sverige vilket skulle kunna betyda att det inte är en dålig affär för Sverige som nation.
Kan vi inte bara låta människor flytta dit de vill eller måste utan att bråka?
/Ninni
Denhär paniken som uppkommer för vissa när vi har ett mångkulturellt samhälle tycker jag är intressant. Kanske för att jag inte förstår. Människor reser väldigt mycket idag, tror att de flesta jag känner reser utomlands minst en gång om året. Och då verkar det helt ok att vi blandar oss men om det är för en längre tid så fungerar det inte alls. “Tänk på alla problemen!!” “Vissa vill gå i slöja, hjälp!!” “Måste vi alla blir muslimer nu??” Jag är inte speciellt orolig, klart att det är svårt om man inte kan kommunicera för att man inte pratar samma språk, men språk kan man lära sig. Att någon gör på ett annat sätt tycker inte jag är så noga.
“Men tänk på rosengård och invandrartäta områden i stockholm och göteborg, det är ju så mycket problem.” Personligen så tror jag inte en sekund på att de beror på att det är en högre andel av personer från andra länder som bor där. Tror att områden med låga inkomster och sysselsättningsantal, som invandrartäta områden ofta har, alltid har haft mer problem eftersom det troligtvis finns en större andel människor som känner frustration över sin situation.
Det är klart att staten måste gå in och ta ett ansvar för de flyktingar som kommer till Sverige, eftersom de kan komma tomhänta. Detta kostar såklart initiallt pengar och självklart begränsar det antalet flyktingar man kan ta in i landet. Sen har jag läst rapporter som menar att det betalar igen sig senare på olika sätt och det kommer hela tiden larmrapporter om att vi behöver fler arbetare i Sverige vilket skulle kunna betyda att det inte är en dålig affär för Sverige som nation.
Kan vi inte bara låta människor flytta dit de vill eller måste utan att bråka?
/Ninni
Feminism, könsroller o dyl
Har läst inlägg om feminism och dyl senaste tiden:
http://ladydahmer.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html
Eller från ett helt annat perspektiv:
http://www.savethemales.ca/001904.html
Funderingar kring samhället och könsroller.
I samhället finns förväntningar på hur människor ska leva i allmänhet (utseende, arbete, boende och dyl) och dessa ser lite olika ut för män och kvinnor. De flesta personer kan nog hålla med om att förväntningarna inte är speciellt kul att leva efter men att man ändå gör det i större eller mindre utsträckning. Jag tror att personer som ser igenom diskursen och prövar sig fram till sitt egna sätt (som mycket väl kan vara det vedertagna sättet) ofta blir lyckligare.
Könsroller är en del av alla de förväntningar som finns i allmänhet på oss som individer och i stället för att jobba mot dem så tror jag att det är bättre att jobba med dem, dvs pröva sig fram till att hittta sitt egna sätt. Feminismen har länge handlat om att jobba mot könsroller genom att prata om en “kvinnofälla” och definerat hur alla kvinnor ska leva. Men det anser jag är olika sidor av samma mynt alltid när man förespråkar ett sätt att leva på så blir det fel.
Att det finns olika förväntningar på män och kvinnor tror jag beror på att vi är just män och kvinnor. Ska vi ändra så att det finns exakt lika förväntningar på både män och kvinnor tror jag att vi kommer att få jobba väldigt länge, jag tror till och med att det är omöjligt.
Däremot tycker jag att man ska se till att börja uppskatta det kvinnor gör/har gjort. Ge typiska kvinnoyrken (de som jobbar inom vård och omsorg) bra betalt, uppskatta de personer som vill stanna hemma med barn och se till att de får bra förutsättningar ekonomiskt till pension. Det är också dags att börja se typiskt kvinnliga egenskaper som något bra. Att ha kvinnliga egenskaper är bra, de är inte bättre än manliga egenskaper men heller inte sämre.
/Ninni
http://ladydahmer.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html
Eller från ett helt annat perspektiv:
http://www.savethemales.ca/001904.html
Funderingar kring samhället och könsroller.
I samhället finns förväntningar på hur människor ska leva i allmänhet (utseende, arbete, boende och dyl) och dessa ser lite olika ut för män och kvinnor. De flesta personer kan nog hålla med om att förväntningarna inte är speciellt kul att leva efter men att man ändå gör det i större eller mindre utsträckning. Jag tror att personer som ser igenom diskursen och prövar sig fram till sitt egna sätt (som mycket väl kan vara det vedertagna sättet) ofta blir lyckligare.
Könsroller är en del av alla de förväntningar som finns i allmänhet på oss som individer och i stället för att jobba mot dem så tror jag att det är bättre att jobba med dem, dvs pröva sig fram till att hittta sitt egna sätt. Feminismen har länge handlat om att jobba mot könsroller genom att prata om en “kvinnofälla” och definerat hur alla kvinnor ska leva. Men det anser jag är olika sidor av samma mynt alltid när man förespråkar ett sätt att leva på så blir det fel.
Att det finns olika förväntningar på män och kvinnor tror jag beror på att vi är just män och kvinnor. Ska vi ändra så att det finns exakt lika förväntningar på både män och kvinnor tror jag att vi kommer att få jobba väldigt länge, jag tror till och med att det är omöjligt.
Däremot tycker jag att man ska se till att börja uppskatta det kvinnor gör/har gjort. Ge typiska kvinnoyrken (de som jobbar inom vård och omsorg) bra betalt, uppskatta de personer som vill stanna hemma med barn och se till att de får bra förutsättningar ekonomiskt till pension. Det är också dags att börja se typiskt kvinnliga egenskaper som något bra. Att ha kvinnliga egenskaper är bra, de är inte bättre än manliga egenskaper men heller inte sämre.
/Ninni
