Nya Tiny och Ninni

Tyst, jag jobbar...

Jag har kastats mellan nojjande och en massa trevliga stunder den senaste tiden. Jag har varit fast besluten att skaffa mig ordning och reda i vardagen, skaffa mig ett nätverk på den nya orten, lära mig nya jobbet och målmedvetet träna inför maratonloppet. Ha kontroll i mitt liv helt enkelt.

Visst vill jag träffa en kille. Visst vill jag ha familj, ett eller flera barn att fostra och lära mig mer om mig själv genom dem. Men jag har känt mig lite ur balans sedan flytten... varit trött och inte alls fått struktur - förutom på träningen.

Vad händer då?

Jo, jag får reda på av sjukgymnasten att jag kommer gå sönder om jag springer så långt som en mara, men att det nog ska gå. SNacka om att jag fick bra undanflykt för att slippa träna. Kyla, regn, brist på s

Nu sitter jag här framför en dator och försöker att jobba på en lördagskväll (självklart finns det inget som heter ob-tillägg när man skriver en avhandling). Illa, säger jag bara. Min professor vill också att jag ska sitta online på skype hela tiden och jag fick ett lite småargt mail att jag inte varit anträffbar hela dagen, bla missat ett samtal när jag var i tvättstugan. Får helt enkelt bita ihop och tycka att det är ett ok beteende.

Insåg idag att jag kommer att klara det, alltså att hinna klart med avhandlingen i tid och att sen försvara den. Inom en snar framtid kommer jag faktiskt att vara doktor inom naturvetenskap. Men hög sannolikhet i alla fall. Hade någon sagt det till mig när jag var 15 så hade jag inte ens vetat vad det var.

Ibland behövs det, jag gillade följande:

Efter en mindre kris igår står jag starkare idag, eller inte. Men jag tar nya tag, har laddat om och fortsätter och pysslar med avhandlingen. För även om jag aldrig kommer att få lägga fram den så kommer jag i alla fall att ha skrivit den. Det är det enda jag kan påverka och då får jag nöja mig med det. Skiter i allt annat. De får ha sina utbrott och skicka sina mail med hur jag inte kommer att klara av något. Men jag vet att jag jobbar hårt och har gjort allt jag kunnat. Det räcker så.

Liksom Tiny tänker jag att jag skulle vilja skriva ett glatt och trevligt inlägg, men så kommer det nog inte bli. Fick ett mail i morse angående mitt jobb eller rättare sagt min avhandling. Det var inte helt uppmuntrande, är inte säker på att det kommer att gå vägen. Men problemet är mest att jag har tappat sugen, helt och hållet. Det hela är tungrott, oinspirerande och på det hela taget så suger det musten ur mig.

Jag är narkoman. Det finns inget skönare än att känna kemikalierna rusa i kroppen och skapa ett lyckorus, efter sisådär en mils löpning. Jag kan jag till och med njuta av att dra på mig springskorna. Den enda nackdelen är mitt dåliga humör när jag inte haft tid att komma ut på ett pass.

Sedan i somras har jag haft ont i vaden till och från, men ändå tränat på. Så förra veckan var jag hos en kiropraktor som såg mig som en utmaning och mycket riktigt hittade min svaga punkt. Så nu ska jag bli bra jäkligt kvickt och springa galet snabbt i sommar.

Idag berättade en vän att hon haft anorexia. Numera är hon bara träningsnarkoman. Precis som jag. Jag blev mycket imponerad av henne, för att ta sig ur en sjukdom som både är fysisk och psykisk är inget annat än starkt. Och på nåt sätt motsägelsefullt att lyckas bryta mönstret.

Jag försöker skriva om glada saker. Det går visst inget vidare.

I världen händer det en massa hemskt. Det libyska folket förtrycks av diktatorn Khadaffi, folkets uppror i Bahrain besvaras med skottsalvor, allierade bombar Libyen för att få en flygfri zon över landet. I Japan har jordbävning och tsunami ödelagt flera städer och dessutom orsakat stor oro för kärnkraftsolycka. Vilka hjältar som går in i verket, med risk för sina egna liv, och gör allt för att hejda härdsmälta och explosioner!!

Nu ska jag ge mig av ut i skidspåret och njuta av att leva i Sverige. Älskar årstiderna, älskar möjligheterna och friheten av att leva i ett land med fred, skola och demokrati!

-Tiny

Ibland är det de små sakerna som gör det. Helt obetydliga saker som gör en glad.

Sitter på bussen som tar mig från sthlm till skogen, från stressen till lugnet, hem till min kärlek. Har varit i sthlm ett par dagar och undervisat, så som jag gör varje vecka. Det har varit, så som det brukar, intensiva dagar med mycket jobb, äta ute och fest.

Klockan är strax efter 9 och jag sitter med laptopen i knät och ska precis börja pyssla med avhandlingen. Helt utan väckarklocka (nja, det var väl en liten en som kom in o väckte oss i morse) och ganska pigg. Få se om det betyder att jag kommer att jobba bra idag.

Ibland känner jag mig så udda. De som känner mig säger att jag är social och trevlig, men ibland... så känner jag mig bara konstig. Jag går en kurs nu där vi ska lära oss om företaget jag jobbar på och en viktig del är tydligen att vi ska lära känna varandra, skapa kontakter för framtiden. Så jag agerar ut min sociala kompetens och håller inte tillbaka alls. Reaktionerna ibland är lite avvaktande. Klassens clown passar inte riktigt in. Det kanske är förståeligt när jag tänker efter...

Jag var på konsert i lördags. Säkert! spelade med Ludwig Bell som uppvärmning. På dagen hade jag kommit på att jag egentligen är lite olyckligt kär. Låtar om olycklig kärlek, ett vara skör och bitter som Ludwig gav en skön urladdning. I söndags sprang jag och lät inte bli att skicka ett onödigt sms till min fd springkompis och tillika ovan nämnda man. Snart ska jag bryta och se till dem som faktiskt är snälla mot mig. Och då pratar jag inte bara om potentiella framtida partners utan vänner överlag.

Läste just Ninnis inlägg. Hon är bara för cool som alltid vågar och som bara är. Åker till Holland på intervju, sådär bara. Och allt detta i en period av mycket hårt arbete.

Jag ska åka på fjälltur med några nyfunna vänner. Hit ska vi, men då kommer det vara snö.

Det var riktigt intensivt i veckan och nu efter ca ett dygn av att sova och kolla på film så börjar jag bli mig själv igen. Var riktigt uppe i varv innan det. Så konstigt hur man tappar fokus när man är uppe i varv. Hur man glömmer bort att se andra än sig själv. Så nu blir det lite mer av att varva ner. Ingen stress. Fast så kommer det ju tyvärr inte att bli. Men ska försöka att tänka att jag bara gör det jag vill.

Kläder av, mjukisbyxor på... Sen en kvällsmacka.. På fem röda förvandlades jag från arbetsintervju-jag till mysbyx-jag.

Nu sitter jag på ett hotellrum och ska gå igenom min presentation och fixa till den en sista gång. Ska ha den till en arbetsintervju som jag ska gå på imorrn.

Läste precis Tinys inlägg om att hennes kompis mamma gått bort och det får en att tänka till. Man borde liksom tacka livet och uppskatta det.

Men nu är det så att jag har en pissig dag. En RIKTIGT JÄVLA RAKT IGENOM PISSIG dag. Egentligen är allt som vanligt, alltså inget nytt under solen. Kanske tycker jag att det är pissigt för att jag jobbat hårt ett tag på mina projekt och är trött. Kanske är det för att jag känner att jag jobbar helt utan professionellt stöd och det är tungt just nu eftersom jag behöver skriva klart min avhandling (doktorerar...). Kanske är det för att min kärlek åkte hem till sitt idag och jag vet att jag inte kan träffa honom förrens på fredag igen. Kanske är det för att jag måste åka iväg på en arbetsintervju imorrn som känns skittuff.

Förmodligen är det allt sammantaget. Tror att jag ska ta på mig offerkoftan idag, den allra stickigaste. Sätta på en riktigt blödig film och bara tycka synd om mig själv. Och man kanske ryggar tillbaka när jag säger så och tänker "skärpning nu, gör något roligt istället". Men jag anser att man då och då behöver en sånn dag, och att "unna" mig en sånn dag är något som höjer min livskvalitet, kanske låter det konstigt.

Ninni