Att tvinga till sig vänner
I Stockholm har jag de flesta av mina vänner. Efter att jag slutade på universitetet så lossnade allt samtidigt. Jag fick ett förstahandskontrakt på en hyresrätt (ja, jag var typ 32 år) och jag träffade en fin kille som tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom och jag fick ett jobb mitt i stan. Även om jag alltid trott att jag är en lantis, som kommer bo i en småstad eller ett litet samhälle med barn som pratar dalmål eller gotländska, så såg jag mig plötsligt som stockholmare och min kärlek för stan blommade.
Stockholm är underbart vackert.
Nu bor jag på en mycket mindre ort. Jag tror att det i stan bor färre människor än i stadsdelen utanför Linköping när vi flyttade dit - 1987. Ni kanske fattar att jag har ett stort behov av att skaffa nya vänner som jag kan hänga med i vardagen.
Så idag ville jag gå på teater. Jag hade spanat in en föreställning med Riksteatern och frågat mina två närmaste kompisar om de ville bli med. Tyvärr hade båda förhinder, så jag tänkte att jag frågar JP, en kille jag kunde tänka mig är mångsidig och lagom kulturellt intresserad. Jag skickade iväg ett sms (NÅN måtta får det vara på mitt mod), men fick inget svar. Nåväl, jag går väl själv, tänkte jag. Idag kommer JP ändå förbi mitt kontor och jag antar att han vill svara på mitt sms och slänger ur mig: Vill du gå på teater, ELLER? Jag inser genast att han inte har en aning om vad jag snackar om, men får ändå ur sig: Ja, jo, kanske. Närdå?
Killen har inte fått mitt sms, det har jag skickat till en okänd människa jag ringde om en skidresa förra veckan.
Vi kom iväg på teatern och trots att den var ganska upprörande och kanske lite svår, så var det en riktig lyckoträff att tvinga med sig min nyaste kompis i byn.
-Tiny-
Stockholm är underbart vackert.
Nu bor jag på en mycket mindre ort. Jag tror att det i stan bor färre människor än i stadsdelen utanför Linköping när vi flyttade dit - 1987. Ni kanske fattar att jag har ett stort behov av att skaffa nya vänner som jag kan hänga med i vardagen.
Så idag ville jag gå på teater. Jag hade spanat in en föreställning med Riksteatern och frågat mina två närmaste kompisar om de ville bli med. Tyvärr hade båda förhinder, så jag tänkte att jag frågar JP, en kille jag kunde tänka mig är mångsidig och lagom kulturellt intresserad. Jag skickade iväg ett sms (NÅN måtta får det vara på mitt mod), men fick inget svar. Nåväl, jag går väl själv, tänkte jag. Idag kommer JP ändå förbi mitt kontor och jag antar att han vill svara på mitt sms och slänger ur mig: Vill du gå på teater, ELLER? Jag inser genast att han inte har en aning om vad jag snackar om, men får ändå ur sig: Ja, jo, kanske. Närdå?
Killen har inte fått mitt sms, det har jag skickat till en okänd människa jag ringde om en skidresa förra veckan.
Vi kom iväg på teatern och trots att den var ganska upprörande och kanske lite svår, så var det en riktig lyckoträff att tvinga med sig min nyaste kompis i byn.
-Tiny-
Kommentarer
Postat av: N
Jo jag känner igen det där med att försöka göra sig nya kompisar i vuxen ålder. Lite samma när jag var i Japan och sen i Korea. Man måste ju försöka. Ibland funkar det ibland inte.
Trackback
